Djurens välfärd - en fråga om hur man ser på saken

Abstract

Normalt och mindre normalt beteende Djurets förmåga till aktiv interaktion med omgivningen är måttet på dess välfärd. Beteendet utgör en central indikator på hur djuret känner sig och upplever sin miljö. I princip kan man se följande enkla samband mellan djurets beteende, miljön och välfärden: om miljön är otillfredsställande, beter sig djuret "onormalt" där och mår alltså dåligt. Om miljön däremot ändras att passa djuret, beter djuret sig "normalt" och mår således bra. Med normalt beteende avses i allmänhet artspecifikt beteende. Å andra sidan bör man vara medveten om att också normalt beteende är onormalt om det förekommer i fel sammanhang. Likaså kan onormalt beteende ibland vara "normalt i rådande situation" och därmed på sin plats. Dessutom är också onormalt beteende ofta bättre än inget beteende alls. Då har ju djuret gett upp, är apatiskt och passivt. Man tror ofta att djuret lider om det inte får utlopp för sitt arttypiska beteende. I vissa fall håller detta streck, i andra inte. Hur mycket månne inte t.ex. en kastrerad hankatt lider av att inte kunna utöva arttypiskt beteende och föröka sig. Något för kattägaren att fundera över. Man kan också fråga, vad som är arttypiskt beteende hos rävar som i generationer förädlats för burmiljön. En väsentligare fråga är dock om räven har möjlighet till välfärd i burmiljö eller inte. Innan man besvarar den frågan krävs det dock som jag ser det en grundlig utredning av vilken infallsvinkel man har och vilka motiveringen för detta är.