Hög myrsyrahalt i blårävsfoder, långtidseffekter

Abstract

Enligt forskningsresultaten hade, jämfört med nuvarande rekommendationer, en klart högre halt av myrsyra eller Furmix i fodret ingen negativ effekt på blårävshonornas hälsa eller valresultat under två års tid. Det är dock att märka att de unga blårävshonorna i detta försök utfodrades som avelsdjur ända från början av försöket, kvaliteten på foderråvarorna var god och fodrets sammansättning följde rekommendationerna.

I långtidsförsöket hade utfodring med foder som konserverats med myrsyra eller Furmix-foderkonserveringsmedel inga negativa effekter på foderkonsumtionen. Mellan grupperna förekom det tidvis små skillnader i honornas medelvikter. Viktskillnaderna hade sannolikt ingen effekt på valpningsresultatet. Syrabehandlingen av fodret hade ingen effekt på insemineringsdatum, på antalet valpar som föddes under den första eller den andra fortplantningssäsongen eller deras vikt, på valpresultatet vid räkningen efter en respektive efter sju veckor. Syrabehandlingen av fodret förorsakade inga skillnader i valparnas överlevnad i de olika grupperna. Valparnas överlevnad var sämst hos honorna under den första fortplantningssäsongen en vecka efter valpningen. Också enligt andra undersökningar inverkar honans ålder på valpresultatet och hos unga blårävshonor är valpförlusten störst 1-7 dygn från födseln (Ilukha V. et al 1998, Koskinen et al 2008). Under den första hösten skilde sig försöket något från normal utfodring, eftersom djuren då utfodrades som avelsdjur, dvs. med begränsad utfodring. Sålunda var syrabelastningen via fodret lägre hos de unga honorna än om djuren hade utfodrats enligt aptit, dvs. obegränsat. I grupperna med hög syrahalt var intaget av myrsyra dock på normal nivå. I normalt foder ingår förutom myrsyra också andra konserveringsmedel. Under det andra året skilde sig försöksdjurens utfodringsmängder inte från normal praxis på farmerna. Vad försöksfodrens sammansättning anbelangar höll forskarna sig till rekommenderade värden. Sålunda garanterades ett tillräckligt intag av järn och vitaminer. Råvarorna var av god kvalitet. Med ovan nämnda åtgärder ville man garantera ett normalt fysiologiskt tillstånd för blårävarna. Med andra ord undveks brist på protein, energi eller vitaminer. Ett djur som är sjukt eller i dåligt nutritionstillstånd kan inte på ett normalt sätt behandla fodrets konserveringsmedel och avlägsna dem från kroppen. En hög myrsyrehalt under en lång tid i fodret och därmed också i kroppen kan belasta lever och njurar. Om djuret är friskt och i gott nutritionstillstånd är avlägsnandet av syror ur kroppen ingen stor belastning. Fodrets myrsyra absorberas i matsmältningsorganen. Myrsyra binds vid folsyra i levern och oskadliggörs därmed. Folsyra är en vattenlöslig B-vitamin, varför den inte kan lagras utan måste regelbundet fås via fodret. Om djuret lider av folsyrebrist, kan levern inte hantera myrsyra. Då avvanda hanminkar fyra veckor hölls på en diet som innehöll folsyra bara från foderråvarorna, sjönk myrsyrans oxidationsnivå med ungefär en tredjedel (Pölönen, 2000). Även om djuret regelbundet behöver folsyra, speciellt under dräktighetstiden, är mängderna i sig mycket små. I tidigare försök har olika syrors effekter på blårävsutfodringen utretts, men långtidsförsök har inte gjorts. För minkar har det gjorts långtidsförsök med myrsyra åren 1983-84 samt kortvariga försök åren 1985-1988. Mängden myrsyra var i försöken åren 1983-1986 0,5 % av fodret. Myrsyran hade ingen sänkande effekt på valpresultatet. (Dahlman, T. 1988). Ett danskt försök (Jørgensen et al. 1976) visade att användningen av en fiskbiprodukt konserverad med oorganisk syra i fodret på lång sikt påverkade minkarnas fortplantningsresultat och syra-basbalansen. Enligt försöket kan de undersökta syrornas effekter på syra-basbalansen eventuellt förhindras genom neutralisering av biprodukten eller fodret. I försök med minkar har också observerats att en riklig användning av svavelsyra (i försöksfodren tillsattes 1 % eller 1,5 % 96 % H2SO4) i fodret försvagade både fortplantningsresultatet och tillväxten. (Poulsen och Jørgensen 1977, 1986).